Vad handlar Mats Åbergs konst om? Vad är det han berättar med sina skulpturer?
Mitt försök till svar är att de inte ”handlar” om någonting och att han ingenting ”berättar” i den mening man oftast lägger i orden handling och berättelse. Jag tror att det helt enkelt är så att Mats drabbas av vissa syner som han försöker rekapitulera-rekonstruera, ladda och gestalta.
Han ser en katt krypa under en grind eller några människor bara sitta runt ett bord eller några lunchlediga sjuksköterskor som röker efter kaffet. Det är s.k. triviala scener som för de flesta av oss är så alldagliga att vi inte ens är medvetna om dom. Men för Mats äger de en existentiell laddning, de slår an en klang av en enorm betydelse, svaret på varats gåta materialiseras ju för en tusendels sekund!
Jag tror anledningen till detta Mats förhållandesätt till konsten och livet till en del kan förklaras med hans långa vistelser i Italien. Där har han tillägnat sig en relation till historien som att denna är något fullständigt ickelinjärt. Tiden är ingenting, nytt är gammalt och gammalt är nytt, evigheten finns i ögonblicket och allt och alla finns på en gång, samtal förs dagligen med både Giotto och närmsta grannen i Cerano. Livet och konsten går därför in och ut i varandra. Lika viktigt som att få kattens sträckning exakt i skulpturen, lika betydelsefullt är det att bygga en brygga tiofalt motståndskraftig mot metertjocka, gnagande, finska isar eller att tillaga risotto på det delikataste sättet. Allt ska göras så väl det går att göra, varken konsten och livet kan hastas bort.
Det är måhända ett förhållningssätt som inte ligger speciellt rätt i tidsandan där samtidskorrekthetens konsensus råder. Men jag tror att Mats enligt ovanstående rör sig bortom tidsandor, han ger dom fan medan han lamslås av hur en hund stående på en brygga speglas i en vattenyta. ”Den här scenen är livsviktig,” tänker Mats och sliter upp skissblocket!
Claes Jurander
