Han är en konstnär som arbetar långsamt och jag ger honom en ytterligare komplimang därför han har en absolut balanserad rapport, och inte en ängsligt flämtande, med tiden som tillåter honom en kontinuerlig uppmärksamhet, säkerligen tröttsam. Han älskar långsamheten i verkets tillblivelse, men denna samma långsamhet är för honom, rigorös i sina val, även en metod som tillåter honom en djup intellektuell reflektion som inte har något alls att göra med många nu aktuella pretentiösa intellektualliseringar av ” att göra konst”. En långsamhet nästan anarkistisk, motströms men nödvändig, såsom ibland smärtan.
- Att aldrig göra något, något händer alltid, sa man och säger några orientaliska filosofier, plundrade av vår skuldfyllda kultur; kanske är det så. Levande svänger vi emellan ett stadium av medvetenhet och omedvetenhet i det vi gör, såsom själva andningen. Vi blir omintetgjorda av automatism som bokstavligen sväljer den tid som givits oss. Mats stannar upp ett ögonblick utan enfas på något särskilt - Vad vi än gör är det en symbol, jag kan inte säga över vad, men för mig är det så. Vad Du än ser, såsom jag ser det, är en symbol.
Det finns i detta en inrådan, ett försök att förstå. Retoriken och stilen i bilden som Åberg tillkännager oss gör inte något för att ta bort denna känsla – vad det än är av det som händer oss, som vi håller om, förlorar, går igenom. Det är som om Mats genom sina skulpturer ålägger oss till en kontemplativ paus över mysteriet med livet. Så enkelt, i all tystnad, långsamt och andaktsfullt. Ett medvetet arbete. Med ett ord en gåva.
Raffaella Citterio
