Jag är född i Stockholm, yngst i en syskonskara av fem. En dag när jag var liten hörde jag min mor säga till grannkvinnan.- Mats skall bli konstnär, han kan inte bli något annat, tyvärr. Och på den vägen är det. Fast tyvärr kan man ta bort. Jag har arbetat hela mitt liv med konst och aldrig ångrat mig en dag. Men det fanns som sagt aldrig något val om det nu berodde på att jag var begåvad för konsten eller alltför obegåvad för annat. Att få arbeta med konst ser jag som en förmån.
Mina konstnärliga studier har jag bedrivit på Kungliga Konsthögskolan, där jag kom in på måleri. Jag var då ung. Tiden på Akademin möjliggjorde 5 år av intensiva självstudier. Kunskaper om konsten och hantverket har jag fått genom samarbete med Domenico Inganni och Torsten Renqvist.
Hemma hade vi ett stort bibliotek och det spelades ofta musik. Det har gjort min konst oren, full av litterära och musikaliska influenser som jag nu är tacksam över. Min konst är kontaminerad av litteratur utan att vara litterär.
När jag var liten drabbades jag av barnastma. Det gjorde att mina föräldrar tog mig till Italien. Italien är en stor upplevelse som kontrast emot den stockholmsförort där jag växte upp. Italien kom att bli ett andra hemland för mig.
Där har vi min fru och jag sedan flera år ett mycket gammalt hus. Detta hus heter Casa Soave och är vår bas. Vi tar där emot familj, vänner och gäster. Därifrån gör vi utflykter. Det blir ständigt nya upptäckter både vad gäller natur, mat, människor och kultur. Lombardiet är ett kärvt landskap som man arbetar sig in i.
Närheten till bronsgjuterier är viktigt för mig. Den italienska föreningen av största yrkeskicklighet, lekfullhet och gränslös djärvhet är ett bra komplement till det nordiska tungsinnet. Min konst mår bra av detta möte.
Den konst som annars intresserar mig är inte nödvändigtvis bildkonsten. Jag håller Tjechov, Ibsen, Shakspeare lika högt som Rembrandt, Masaccio och Giotto. En filmskapare som Kieslowski berör mig starkt. De konstnärer som påverkat mig mest är de som försöker skildra hela människan.
Inför mina egna bilder kan jag känna en vänskap. De har givit mig mycket och liksom vännerna finns de alltid kvar där. Från de nära vännerna kommer också kritik. Den kritik som gör att vi växer.
En del av mina skulpturer har uppstått i kontakt med platsen/rummet andra har helt enkelt kommit till mig. Jag tror att alla människor upplever detta. I svåra eller glädjerika stunder kommer bilder till oss. Verkligheten gestaltar sig själv. Konstnären lyfter dessa bilder ur sig själv så att vi kan titta på dem tillsammans.
Många av mina skulpturer har kommit till mig som plötsliga ingivelser. Jag tittar på dem med förvåning. Om de betyder något vet jag inte men de har en visuell kraft som gör att de fastnar i minnet. Där kanske de kan få en betydelse.
Konstverken talar för sig själva. Konstnärens avsikt är ointressant.
Mats Åberg