Mats Åbergs skulpturer tycks uppslukade av sin egen närvaro.
Hunden möter sig själv i vattenspegeln, det är absolut stilla, ögonblicket befrias från varje antydan till splittring. Ingenting får trasas sönder av tillfälligheter, det är en subtil kamp mot existerandets alla trassligheter, ett sinnenas möte mellan ögonblicket och evigheten. Gränsen mellan bilden och det avbildade upphävs, speglingen och det speglade vilar i varandra, det är full harmoni. Så bildas en alldeles egen verklighet utanför ”verkligheten”. Det är bokstavligen talat hänförande. Man förs bort. Bort till ett oemotståndligt nära.
Under en period i livet är vi alla så öppna, så gränslösa innan gränserna skapar hårdare påminnelser och vassare konturer. Mats har i sin konst bevarat sin tillitsfulla ungdomlighet, en lekfull spontanitet kring hemliga budskap. Han är barnslig aldrig naiv.
Så bygger han verkligheter med sina skulpturer, inte imitationer av verkligheten, han härmar inte, han gör sig delaktig. Det är som skapelsens morgon. Att skilja konsten från verkligheten är bara dumt. Mats Åberg skulpterar fram levande av liv i själva levandet, hans bild härmar inte en upplevelse, den är själv upplevelse, den materia som sätter själen i rörelse.
Sätter själen i rörelse. Den rörelsen närmar Mats Åberg till överraskande valfrändskap med till exempel Ibsens Peer Gynt eller skalden Gunnar Ekelöf med sin munterhet och sina krumsprång, sina bistra förtydliganden av några av livets mest häpnadsväckande innebörder.
Tag bilden av Ekelöf! Han är totalt igenkännlig, befriad från alla onödigheter. Lyft upp honom! Bär omkring honom! Sätt ner honom! Och det är inte landskapet som förändrar honom. Det är han som förändrar landskapet.
Vi ser en sammanfattning av en människa, en ändlös räcka av oemotsägliga påståenden förenade i ett litet stycke kropp. Och allt detta kan vi röra vid med handen!
Två kvinnor sitter med tre tomma stolar mellan sig, en bild av tillitsfull förväntan.
En hund lyfter sitt huvud mot gryningen eller skymningen.
Den vaktar mot glömskan.
Konstnären trimmar sina verktyg.
Erland Josephson
Stockholm den 9/4 2006
Hunden möter sig själv i vattenspegeln, det är absolut stilla, ögonblicket befrias från varje antydan till splittring. Ingenting får trasas sönder av tillfälligheter, det är en subtil kamp mot existerandets alla trassligheter, ett sinnenas möte mellan ögonblicket och evigheten. Gränsen mellan bilden och det avbildade upphävs, speglingen och det speglade vilar i varandra, det är full harmoni. Så bildas en alldeles egen verklighet utanför ”verkligheten”. Det är bokstavligen talat hänförande. Man förs bort. Bort till ett oemotståndligt nära.
Under en period i livet är vi alla så öppna, så gränslösa innan gränserna skapar hårdare påminnelser och vassare konturer. Mats har i sin konst bevarat sin tillitsfulla ungdomlighet, en lekfull spontanitet kring hemliga budskap. Han är barnslig aldrig naiv.
Så bygger han verkligheter med sina skulpturer, inte imitationer av verkligheten, han härmar inte, han gör sig delaktig. Det är som skapelsens morgon. Att skilja konsten från verkligheten är bara dumt. Mats Åberg skulpterar fram levande av liv i själva levandet, hans bild härmar inte en upplevelse, den är själv upplevelse, den materia som sätter själen i rörelse.
Sätter själen i rörelse. Den rörelsen närmar Mats Åberg till överraskande valfrändskap med till exempel Ibsens Peer Gynt eller skalden Gunnar Ekelöf med sin munterhet och sina krumsprång, sina bistra förtydliganden av några av livets mest häpnadsväckande innebörder.
Tag bilden av Ekelöf! Han är totalt igenkännlig, befriad från alla onödigheter. Lyft upp honom! Bär omkring honom! Sätt ner honom! Och det är inte landskapet som förändrar honom. Det är han som förändrar landskapet.
Vi ser en sammanfattning av en människa, en ändlös räcka av oemotsägliga påståenden förenade i ett litet stycke kropp. Och allt detta kan vi röra vid med handen!
Två kvinnor sitter med tre tomma stolar mellan sig, en bild av tillitsfull förväntan.
En hund lyfter sitt huvud mot gryningen eller skymningen.
Den vaktar mot glömskan.
Konstnären trimmar sina verktyg.
Erland Josephson
Stockholm den 9/4 2006
